Den här sidan har korrekturlästs
156
Rätt månget horn jag tömde
med Thorsten Vikingsson;
hans son, den vidtberömde,
ej sitte fjerran från!“
Då sågs han bägarn råga
med vin från Sikelö[1];
det gnistrade som låga,
det skummade som sjö:
„Välkommen gäst härinne,
du son utaf min vän!
jag dricker Thorstens minne,
jag sjelf och mina män.“
En skald från Morvens[2] kullar
då pröfvar harpans gång.
I Velska toner rullar
hans dystra hjeltesång.
Men i Norräna tunga[3]
en ann, på fädrens vis,
hörs Thorstens bragder sjunga,
och han tog sångens pris.
Nu mycket jarlen sporde
om fränderna i Nord,
och Frithiof redo gjorde
för allt med vittra ord.
Ej någon kunde klaga
på väld uti hans dom;
