Vi möta dem på stranden;
dock var din far mig kär.“
Då vinkar han med handen
sin dotter, som satt när.
Då sprang den blomstervidja
från stol med gyllne karm;
hon var så smal om midja,
hon var så rund om barm.
I gropen uppå kinden
satt Astrild, liten skalk,
lik fjäriln, förd av vinden
allt i en rosenkalk.
Hon sprang till jungfruburen,
och kom tillbaka med
grönvirkad pung, der djuren
gå under höga träd,
och silfvermånen skiner
på sjö, af segel full;
dess lås är af rubiner
och tofsarna af gull.
Hon lade den i handen
uppå sin fader huld:
han fyllde den till randen
med fjerran myntat guld.
„Der är min välkomstgåfva,
gör med den hvad du vill;
men nu skall Frithiof lofva
bli här i vinter still.
„Mod gagnar allestädes,
men nu är stormens tid,
Sida:Frithiofs Saga.djvu/84
Den här sidan har korrekturlästs
160
