Men Frithiof skär, hvar han går fram,
ett I, ett F i björkens stam.
De runor gro med fröjd och gamman,
liksom de ungas hjertan, samman.
När Dagen uppå fästet står,
verldskungen med de gyllne hår,
och lifvet rörs och menskor vandra;
då tänka de blott på hvarandra.
När Natten uppå fästet står,
verldsmodren med de mörka hår,
och tystnad rår och stjernor vandra;
då drömma de blott om hvarandra.
"Du jord, som smyckar dig hvar vår
med blommor i ditt gröna hår,
gif mig de skönsta! jag vill vira
en krans af dem att Frithiof sira."
"Du haf, som satt din dunkla sal
med perlor full i tusental,
gif mig de skönaste, de bästa!
kring Ingborgs hals vill jag dem fästa."
"Du knapp på Odens kungastol,
du verldens öga, gyllne sol!
Var du blott min, din blanka skifva
till sköld jag ville Frithiof gifva."
"Du lykta i Allfaders hus,
du måne med ditt bleka ljus!
Var du blott min, jag gaf dig gerna
till smycke åt min sköna tärna." —
