i hjertat flärden och sveket hviska,
och mened dansar på läppar friska. —
Och dock, hur var hon mitt hjerta kär,
hur kär hon var mig, hur kär hon är!
Jag kan ej minnas så långt tillbaka,
att hon i leken ej var min maka.
Jag minns ej bragd som jag tänkt uppå
der hon ej tänktes som pris också.
Som stammar, vuxna från rot tillsamman,
slår Tor den ena med himlaflamman,
den andra vissnar; men löfvas en,
den andra kläder i grönt hvar gren:
så var vår glädje, vår sorg gemensam,
jag är ej van att mig tänka ensam.
Nu är jag ensam. Du höga Var[1],
som med din griffel kring jorden far,
och skrifver eder på gyllne skifva,
låt bli det narrspel, låt bli att skrifva!
Med lögner ristar du skifvan full,
det skada är på det trogna gull.
En dikt jag minnes om Balders Nanna;
men sanning finns ej på mensklig panna,
det finns ej trohet i menskobröst —
när sveket länte min Ingborgs röst,
den röst, lik vinden på blomsterängar,
lik harpoljudet från Brages strängar.
Jag vill ej lyssna till harpoljud,
jag vill ej tänka på trolös brud.
Hvart stormen dansar, dit vill jag följa;
blod skall du dricka, du verldshafsbölja!
- ↑ Edernas Gudinna.
