„Björn, håll endast dörren till!
fångne äro de alle.
Ut eller in om någon vill,
klyf hans huvudskalle!“
Blek vardt kungen; alltför väl
kände han den rösten.
Fram steg Frithiof med vredgad själ,
qvad som en storm om hösten:
„Här är skatten, som du bjöd
hämtas från vestervågor,
tag den! sedan på lif och död
slåss vi vid Balders lågor;
Sköld på ryggen, barmen bar,
ingen skall striden klandra.
Första hugget som kung du har,
glöm ej, mitt är det andra.
Blicka ej åt dörren så!
räf är fångad i kula.
Tänk på Framnäs, tänk uppå
systern med lockar gula!“ —
Så han talte med hjeltefog,
drog ur gördel pungen;
föga varsamt han den slog
midt i pannan på kungen.
Blodet frusade ut ur mund,
svart det blef för öga:
dånad låg vid sin altarrund
Asafränden höga.
