Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 80 —
Braf, Ellida, träffadt!
så hastigt, tror jag,
dyker Helges drakskepp
opp ur blodig dy.
Hejd och Ham ej heller
hålla sjön nu längre
bittert är att bita
i det blåa stål.” —
Och nu stormen flyr
på en gång från sjön,
blott en svallvåg styr
mot den nära ön.
Och på en gång solen träder
som en konung i sin sal,
återlifvar allt och gläder
skepp och bölja, berg och dal.
Hennes sista strålar kröna
klippans topp och dunkel lund,
alla känna nu de gröna
stränderna af Efjesund[1].
”Stego Ingborgs böner,
bleka mör, mot Valhall,
böjde liljehvita
knän på Gudars guld.
Tår
- ↑ På Orkadiska Öarne.
