XII.
Frithiofs Återkomst.
Men våren andas i blånad sky
och jordens grönska blir åter ny.
Då tackar Frithiof sin värd och sätter
å nyo ut öfver böljans slätter,
och glädtigt skjuter hans svarta svan
sin silfverfåra på solblank ban;
ty vestanvindar med vårens tunga
som nektergalar i seglen sjunga,
och Ägirs döttrar[1] med slöjor blå
kring rodret hoppa och skjuta på.
Det är så skönt när du stäfven vänder
från fjerran segling mot hemmets stränder,
der röken stiger från egen härd
och minnet vaktar sin barndomsverld,
och friska källan din lekplats lögar,
men fädren sitta i gröna högar,
och full af längtan den trogna mön
står på sin klippa och ser åt sjön. —
Sex dar han seglar, men på den sjunde
en mörkblå strimma han skönja kunde
vid himlaranden, den växer ut
med skär och öar och land till slut.
Det är hans land, som ur böljan träder,
han ser dess skogar i gröna kläder,
- ↑ Böljorna.
