det fins ej trohet i menskobröst —
när sveket länte min Ingborgs röst;
den röst lik vinden på blomsterängar,
lik harpoljudet från Brages strängar.
Jag vill ej lyssna till harpoljud,
jag vill ej tänka på trolös brud.
Hvart stormen dansar, dit vill jag följa,
blod skall du dricka du verldshafsbölja!
Hvar helst en klinga sår högens säd,
på berg, i dal vill jag vara med.
Jag tör väl möta en kung med krona,
mig lyster se, om då skall skona.
Jag tör väl möta bland sköldars larm
en ungersven med förälskad barn,
en narr, som litar på tro och heder,
den vill jag hugga af ömkan neder,
vill spara honom att stå en dag,
besviken, skymfad, förrådd som jag.” —
”Hur ungdomsblodet dock kokar öfver,
sad' gamle Hilding, hur väl behöfver
det dock att kylas af årens snö,
och orätt gör du den ädla mö.
Anklage icke min fosterdotter,
anklaga Nornan, hvars vreda lotter
ej menskor rubba, de falla från
åskdiger himmel på jordens son.
Väl hörde ingen den ädlas klagan,
hon teg, som Vidar i gudasagan;
hon sörjde tyst, som i sunnanskog
Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/130
Den här sidan har korrekturlästs
— 98 —
