Jag hof ur sadeln min höga lilja,
jag ledde henne på tempeltilja
till altarunden, der sade hon
åt Lofn[1] sitt löfte med säker ton,
och mycket bad hon till hvite Guden,
och alla greto, så när som bruden.
Då märkte Helge på hennes arm
din ring, han ryckte den bort med harm:
på Balders bild nu den gyllne hänger.
Min vrede styrde jag då ej länger;
jag ref från länden mitt goda svärd,
ej mycket var då kung Helge värd.
Men Ingborg hviskade mig: ”låt vara,
en broder kunnat mig detta spara,
dock mycket tål man förrn man förgås,
Allfader dömmer emellan oss” —
”Allfader dömmer, sad' Frithiof dyster,
men litet också mig dömma lyster.
Är nu ej Balders midsommarfest?
I templet är väl den krönta prest,
mordbrännarkungen, som sålt sin syster,
mig också litet att dömma lyster." —
- ↑ Äktenskapets Gudinna.
