Den här sidan har korrekturlästs
— 103 —
Blodet frusade ut ur mund,
svart det blef för öga:
dånad låg vid sin altarrund
Asafränden höga.
”Tål du ej ditt eget guld,
fegaste i ditt rike?
Angurvadel vill ej ha skuld,
att ha fällt din like.
Stilla, Prester med offerknif,
bleke månskensförstar!
Kunde gälla Ert usla lif,
ty min klinga törstar.
Hvite Balder, styr din harm,
se ej på mig så mulen,
Ringen som du bär på arm,
med förlof, han är stulen.
Ej för dig, så vidt jag vet,
smiddes han af Vaulunder.
Våldet rånade, jungfrun gret,
bort med de nidingsfunder!” —
Tappert drog han, men ring och arm
voro som grodda samman:
när den lossnade, stöp af harm
Guden i offerflamman.
