Den första blomma våren födt,
det första smultron som blef rödt,
det första ax, hvars guld blev moget,
dem bjöd han henne, gladt och troget. —
Men barnets dagar flyga bort,
der står en yngling inom kort,
med eldig blick, som ber och hoppas,
der står en mö med barm som knoppas.
Ung Frithiof drog på jagt alltjemt;
den jagten skulle mången skrämt,
ty utan spjut och utan klinga
den djerfve ville björnen tvinga.
Då kämpade de, bröst mot bröst,
och jägarn segrande fast klöst,
med ludet byte kom tillbaka,
hur skulle jungfrun det försaka?
Ty mannens mod är qvinnan kärt,
det starka är det sköna värdt,
de begge passa för hvarannan,
som hjelmen passar sig för pannan.
Men läste han i vinterqväll
vid eldsken ifrån spiselns häll
en sång om strålande Valhalla,
om Gudar och Gudinnor alla:
