Och nu från gästens hufvud föll luden björnhud ner,
i stället för den gamle, en hvar en yngling ser.
Ifrån den höga pannan, kring skullran bred och full
de ljusa lockar flöto liksom ett svall af gull.
Och präktig stod han för dem i sammetsmantel blå,
i handsbredt silfverbälte med skogens djur uppå.
I drifvet arbet alla den konstnär bragt dem ann,
och rundt kring hjeltens midja de jagade hvarann.
Och ringens gyllne smycke kring armen satt så rikt,
vid sidan hang hans slagsvärd, en stannad ljungeld likt.
Den lugna hjelteblicken kring sal och gäster for,
skön stod han der som Balder, och hög som Asa-Thor.
Den häpna drottnings kinder de skifta färg så snällt,
som röda norrsken måla de snöbetäckta fält:
som tvenne vattenliljor inunder stormens larm
stå gungande på vågen, så häfdes hennes barm.
Nu blåste lur i salen och tyst blef öfverallt,
ty nu var löftets timma och in bars Frejers gult.
Med kransar omkring bogen, och äpple uti mund,
och fyra knän han böjde på silfverfatets rund.
Och konung Ring sig reste i sina lockar grå,
han rörde galtens panna och gjorde löfte så:
