Men kungadottren satt och qvad
en hjeltesång, och väfde glad
i duken in den hjeltens under,
och vågor blå och gröna lunder.
Der växte in i snöhvit ull
de sköldar utaf spoladt gull,
och röda flögo stridens lansar,
men styft af silfver var hvart pansar.
Dock, hur hon väfver, dag från dag,
får hjelten Frithiofs anletsdrag,
och som de blicka fram ur väfven
då rodnar hon, men glädes äfven.
Men Frithiof skär, hvar han går fram,
ett I, ett F i björkens stam.
De runor gro med fröjd och gamman,
liksom de ungas hjertan, samman.
När dagen uppå fästet står,
verldskungen med de gyllne hår,
och lifvet rörs och menskor vandra,
då tänka de blott på hvarandra.
När Natten uppå fästet står,
verldsmodren med de mörka hår,
och tystnad rår och stjernor vandra,
då drömma de blott om hvarandra.
