”Du jord, som smyckar dig hvar vår
med blommor i ditt gröna hår,
gif mig de skönsta, jag vill vira
en krans af dem att Frithiof sira.”
”Du haf, som satt din dunkla sal
med perlor full i tusental,
gif mig de skönaste, de bästa,
kring Ingborgs hals vill jag dem fästa.”
”Du knapp på Odens kungastol,
du verldens öga, gyllne sol!
Var du blott min, din blanka skifva
till sköld jag ville Frithiof gifva.”
”Du lykta i Allfaders hus,
du måne med ditt bleka ljus!
Var du blott min, jag gaf dig gerna
till smycke åt min sköna tärna.” —
Men Hilding sade: ”Fosterson,
den älskog vänd din hog ifrån;
Ej lika falla ödets lotter,
den tärnan är kung Beles dotter.
Till Oden sjelf i stjernklar sal
uppstiger hennes ättartal:
Du är blott Thorstens son; gif vika,
ty lika trifves bäst med lika.”
