Då tog Frithiof af sin mantel, bredde den på marken hän,
och den gamle kungen lade tryggt sitt hufvud på hans knän;
somnade så lugnt som hjelten somnar efter stridens larm
på sin sköld, så lugnt som barnet somnar på sin moders arm.
Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fågel ifrån qvist:
”skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist.
Tag hans drottning, dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst,
intet menskligt öga ser dig, och den djupa graf är tyst.” —
Frithiof lyssnar: hör! då sjunger snöhvit fågel ifrån qvist:
”ser dig intet menskligt öga, Odens öga ser dig visst.
Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gubbe slå?
Hvad du vinner, hjelterykte vinner du dock ej derpå.” —
Så de begge fåglar sjöngo; men sitt slagsvärd Frithiof tog,
slängde det med fasa från sig fjerran i den mörka skog.
Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/181
Den här sidan har korrekturlästs
— 135 —