Kolsvart fågel flyr till Nastrand, men på lätta vingars par,
som en harpoton den andra klingande mot solen far.
Strax är gamle kungen vaken. ”Mycket var den sömn mig värd,
ljufligt sofver man i skuggan, skyddad af den tappres svärd.
Dock, hvar är ditt svärd, o främling? blixtens broder, hvar är han?
Hvem har skilt Er, J som aldrig skulle skiljas från hvarann?” —
“Lika mycket, Frithiof sade: svärd jag finner nog i Nord;
skarp är svärdets tunga, konung, talar icke fridens ord.
Mörka andar bo i stålet, andar ifrån Niffelhem,
sömnen är ej säker för dem, silfverlockar reta dem.” —
”Jag har icke sofvit, yngling, jag har blott dig pröfvat så,
obepröfvad man och klinga litar ej den kloke på.
Du är Frithiof, jag har känt dig alltsen i min sal du steg,
gamle Ring har velat länge hvad hans kloka gäst förteg.
