tag mitt rike då, o yngling, tag min drottning, hon är din.
Blif min son till dess, och gästa i min kungssal som förut;
svärdlös kämpe skall mig skydda, och vår gamla tvist har slut.” —
“Icke, svarar Frithiof dyster, kom jag som en tjuf till dig,
ville jag din drottning taga, säg hvem skulle hindrat mig?
Men min brud jag ville skåda, en gång, ack! blott en gång än.
O! jag dåre, halfsläckt låga tände jag på nytt igen!
I din sal jag dröjt för länge, gästar mer ej der, o kung!
Oförsonta Gudars vrede hvilar på mitt hufvud tung.
Balder med de ljusa lockar, han som har hvar dödlig kär,
se, han hatar mig allena, ensamt jag förkastad är!
Ja, jag stack i brand hans tempel; Varg i Veum[1] heter jag,
när jag nämnes, skrika barnen, glädjen flyr ur gästfritt lag.
Fosterjorden har förkastat en förlorad son med harm,
- ↑ Tempelskändare
