den gamla nattens krafter, Midgardsormen slog
mot skyn sin ettersvällda stjert, och Fenris röt
och Surturs eldsvärd ljungade från Muspelheim.
Hvarthelst sen dess ditt öga blickar, striden går
med härsköld genom skapelsen: i Valhall gal
gullkammig hane, blodröd hane gal till strids
på jorden och inunder jord. Förut var frid
ej blott i Gudars salar, men på jorden ock;
frid var i menskors, som i höge Gudars barm.
Ty hvad som sker här nere, det har redan skett
i större mått deruppe: menskligheten är
en ringa bild af Valhall, det är himlens ljus,
som spegla sig i Sagas runbeskrifna sköld.
Hvart hjerta har sin Balder. Mins du än den tid,
då friden bodde i ditt bröst och lifvet var
så gladt, så himmelskt stilla, som sångfåglens dröm,
när sommarnattens vindar vagga hit och dit
hvar sömnig blommas hufvud och hans gröna säng?
Då lefde Balder ännu i din rena själ,
du Asason, du vandrande Valhallabild!
För barnet är ej Guden död, och Hela ger
igen sitt rof så ofta som en menska föds.
Men jemte Balder växer i hvar mensklig själ
hans blinda broder, nattens Höder; ty allt ondt
föds blindt, som björnens yngel föds, och natten är
dess mantel, men det Goda kläder sig i ljus.
Beställsam träder Loke, frestarn, fram alltjemt
och styr den blindes mördarhand, och spjutet far
i Valhalla kärlek, i den unge Balders bröst.
Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/215
Den här sidan har korrekturlästs
— 161 —
11
