För mycket vett fick ingen, hur vis han het,
men litet nog vet mången, som intet vet.
Fåkunnig gäst i högbänk försmås, men vitter
har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter.
Till trofast vän, o Halfdan, till fosterbror
är vägen gen, om också han fjerran bor.
Men deremot afsides, långt hän belägen,
är oväns gård, om äfven han står vid vägen.
Välj icke till förtrogen hvem helst som vill;
tomt hus står gerna öppet, men rikt stängs till.
Välj en, onödigt är det den andra leta,
och verlden vet, o Halfdan, hvad trenne veta.” —
Derefter uppstod Thorsten och talte så:
”Ej höfves kung att ensam till Oden gå.
Vi delat lifvets skiften ihop, kung Bele,
och döden, vill jag hoppas, vi också dele.
Son Frithiof, ålderdomen har hviskat mig
i örat mången varning, den ger dig.
På ätthög Odens fåglar slå ned i Norden,
men på den gamles läppar mångvise orden.
Främst vörda höga Gudar, ty ondt och godt,
som storm och solsken, komma från himlen blott.
De se i hjertats lönnhvalf, fast det är slutet,
och långa år få gälda hvad stunden brutit.
