Lyd kungen. En skall styra med kraft och vett,
skum Natt har många ögon, men Dagen ett.
Helt lätt den bättre, Frithiof, fördrar den bäste
och egg har svärdet nödig, men äfven fäste.
Hög kraft är Gudars gåfva; men Frithiof, mins
att styrka båtar föga, der vett ej fins.
Tolfmannakraft har björnen, af en man slagen;
mot svärdshugg hålles skölden, mot våldet lagen.
Af få den stolte fruktas, men hatas af en hvar,
och öfvermod, o Frithiof, är fallets far.
Högt såg jag mången flyga, nu stödd på krycka,
ty vädret rår för årsväxt, och vind för lycka.
Dag skall du prisa, Frithiof, sen bergad sol sig döljt,
och öl, när det är drucket, och råd, när följdt.
På mången sak förlitar sig ungersvennen,
men striden pröfvar klingan, och nöden vännen.
Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö,
ej somnad orm, ej talet af knäsatt mö;
ty qvinnans bröst är svarfvadt på hjul som rullar,
och vankelmod bor under de liljekullar.
Du sjelf dör hän, och hän dör hvad dig tillhör;
men en ting vet jag, Frithiof, som aldrig dör,
och det är domen öfver död man: derföre
hvad ädelt är du vilje, hvad rätt du göre.” —
