Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/37

— 25 —

Bister satt han och skurade der blodfläckade klingan,
kunde ej skura de fläckarna bort: allt guld, som han rånat,
låg i högar omkring, och ringen bar han på armen.
”Stiga vi, hviskade Bele, dit ner och kämpa mot trollet,
två mot en ande af eld?” Men halfvred svarade Thorsten:
”En mot en var fädernas sed, jag kämpar väl ensam.”
Länge tvistades nu, hvem först af de tvenne det tillkom,
pröfva den vådliga färd; men till slut tog Bele sin stålhjelm,
skakade om två lotter deri, och vid stjernornas skimmer
kände Thorsten igen sin lott. För en stöt af hans jernlans
sprungo riglar och lås, och han nedsteg. Frågade någon,
hvad han förnam i det nattliga djup, då teg han och ryste.
Bele hörde dock först en sång, den let som en trollsång;
sedan förnam han ett rasslande ljud, som af klingar som korsas,
sist ett gräseligt skri, då blef tyst. Ut störtade Thorsten,