blek, förvirrad, förstörd; ty med döden hade han kämpat.
Ringen bar han likväl; ”den är dyrköpt, sade han ofta,
ty jag har darrat en gång i mitt lif, och det var när jag tog den.”
Smycket var vida berömdt och af smycken ypperst i Norden.
Skeppet Ellida till slut var en af slägtens klenoder.
Viking (sägs det) en gång, när han vände tillbaka från härtåg,
seglade längs med sin strand, då såg han en man på ett skeppsvrak
sorglöst gungande hän; det var, som han lekte med vågen.
Mannen var hög och af ädel gestalt och hans anlete öppet,
gladt, men föränderligt dock, likt hafvet som leker i solsken.
Manteln var blå och bältet af guld, besatt med koraller,
skägget hvitt, som vågornas skum, men håret var sjögrönt.
Viking styrde sin snäcka deråt för att berga den arma,
tog den förfrusna hem till sin gård och förplägade gästen.
Dock, när han bjöds af värden till sängs, då log han och sade:
Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/38
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 26 —
