Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 35 —
I solen glänste den klinga blå,
och runorna lågade röda derpå.
”Du Angurvadel,
du är dock, sad' Frithiof, af gammal adel.
Och vore det icke för högens fred,
på stället jag högge dig, Svartekung ned.
Vill dock dig lära
en ann gång ej komma mitt svärd för nära.” —
Så sagdt, han klöf i ett hugg allen
kung Helges guldsköld, som hängde på gren.
I två halfrunder
han klang emot högen, det klang inunder.
”Väl träffadt, min klinga! ligg nu och dröm
om högre bedrifter: till dess förgöm
de runolågor;
nu segla vi hem öfver mörkblå vågor.”
