I himlen är han ammad vorden
och längtar till sitt hem igen.
O den, som ren deruppe vore!
O den, som nu med dig fick dö,
och segrande till Gudar fore
i famnen på sin bleka mö!
När då de andra kämpar rida
ur silfverportarna till krig,
jag skulle sitta vid din sida,
en trogen vän, och se på dig.
När Valhalls mör kring bordet bringa
de mjödhorn med sitt skum af gull,
med dig jag ensamt skulle klinga,
och hviska öm och kärleksfull.
En löfsal ville jag oss bygga
på näset vid en mörkblå bugt.
Der läge vi i skuggan trygga
af lunden med den gyllne frukt.
När Valhalls sol sig återtände,
(hur klart, hur herrligt är dess bloss!)
till Gudarne vi återvände
och längtade dock hem till oss.
Med stjernor skulle jag bekransa
din panna, dina lockars glöd;
i Vingolfs[1] sal jag skulle dansa
- ↑ Frejas borg.
