238
wore utelämnat, och hwad behag hade de unga Bussarnes Sällskap, om wi ej utgjorde ämnet til deras samtal? Men detta blir dock ingalunda orsaken til wår klagan; wi gifwa dem al rätt, at häkla wåra swagheter. Wi erkänna dem sjelfwe med blödande hjertan, och medgifwa, at de äro alt begabberi wärde. Men det blir alles wår ödmjuka begäran, at det wisa och starkare Könet, må uptänka och anstalta om tilförlåteliga medel, huru wår weklighet i tid må afböjas, och wi således blifwa skickelige til de wigtiga ämnen, Naturen oss utsedt.
Den försigtiga Trägårds-mästaren wårdar aldramäst de späda Plantorna, wäl wetandes, at han utom deras flitiga skjötsel förlorarhoppet om en god Frukt. Wi understå oss äfwen hysa den förmätna inbillningen, som skulle wi både gagna och fägna Människo-slägtet med wåra Dygder, om någon gjorde sig beswär med wår upfostran. Wi wäxa nu så tilsägandes up, som et ogräs; wår Själs ädla egenskaper blifwa i brist af ryckt förqwafde, och wårt medfödda fördärf tager på slutet en sådan stadga til sig, at det skadar både oss, och til wälförtjent straff wåra missundsamma Ledare.
* * *
