240
förbudit mig at frälsa. (Wid hon sade dessa orden, omfamnar hon dem andra gången.) Men, fortfor hon widare, jag har anledning at tro, det mitt Blod tilfredsställer Lagarna, och at I ännu hafwen Nåd at förwänta. Uti döden är nu för mig ej mera någon bitterhet: den har aldeles förswunnit uti dessa sista famntagen, alt hwad för mig nu följer, är idel salighet och frid. Ack! stillen då Edra onyttiga och omåttliga tårar, och söken ej längre at afhålla mig ifrån det lugn, som på mig wäntar!„
Sedermera wände hon sig til Bödlarna, och med et behagligt småleende, som witnade om hennes förnöjelse, tiltalte dem således: „Sägen Eder Drottning, at jag tackar henne för min död. Jag förlorar mycket litet, då jag lämnar henne Engelska Thronen, emedan mig däremot tilfaller en ewig Salighet. Det är hennes hämd, som jag har at tacka för denna Lycksaligheten, och döden war den enda hämd, som stådt i hennes magt. Huggen til.„
Sjelfwa Rom kunde ej utan tårar afhöra Berättelsen om hennes ömkeliga Död, och den oförsonliga Maria gaf omsider et sent och onyttigt medlidande rum uti sitt hjerta.
STOCKHOLM,
Tryckte hos Wennberg och Nordström, *1772
