230
med min; det är den starkaste, men tillika eftertänksammaste ömhet; jag wet, hwad wälde Skyldigheten och Dygden hafwa öfwer Eder: döm om häftigheten af min rörelse däraf, at jag, efter denna bekännelsen, wågar förklara Eder densamma. Jag har mig alt för väl bekant, hwad som afhåller Eder ifrån at älska mig: en Förbindelse, ack! en Förbindelse, som Ni ej kan uphäfwa, den oryggeligaste föresats, at aldrig öfwerträda Edra skyldigheter, och kan hända ännu mer, än alla dessa skälen: det ring intryck, som min Person hos Eder kan göra. Ja, jag tror säkert, at om denna segren wore möjelig, skulle det ändå wara en annan, än mig förbehållit, at öfwerwinna Eder kallsinnighet. Men oaktadt alla dessa hinder, så unna mig likwäl det nöjet, at få skrifwa Eder til, det ingen ting kan slita Eder utur mitt hjerta, at jag skal tilbedja Eder, så länge en blodsdroppa i mina ådror är warm, tilbedja Eder utan minsta belöning, utan hopp, ja äfwen utan den trösten, at höra mig berättas, at Ni beklagar mig. Hwar skal Ni finna en tilgifwenhet mera skild ifrån egennytta? Kan jag förtörna Eder därmed, at jag förtjust betraktar Edra Fullkomligheter och Edra Dygder, at jag i enrum säger det? At jag hundrade gånger för mig sjelf uprepar, hwad jag förbjuder mig at någonsin nämna högt: At Ni är det älskwärdaste af alla Fruntimmer, och jag
