I kolsvart vadmal
Jag på stenar vid stranden
Ständigt getter drifvit.
«Och vill jag nu fara hem», sade Kraka; «men om konungens hug ej skiftas, må han framdeles sända efter mig». Härpå går hon till Spangarhed.
SJETTE KAPITLET.
RAGNAR FÅR KRAKA.
Ragnar for dit han hade ämnat sig; men det dröjde ej länge, förrän han kom tillbaka till Spangarhed och sände män efter Kraka. Hon gick då för Åke och Grima och sade «sig vilja bortfara. Och vet jag väl», sade hon, «att j dräpten min fosterfader, och har ingen gjort mig större men än j. Dock vill jag ej göra eder något ondt; men det önskar jag, att hvar dag må blifva eder allt värre och den sista aldravärst». Härmed gick hon till skeppen, och blef der väl emottagen. Om qvällen ville Ragnar, att de skulle hvila tillsammans, men Kraka afslog det, sägande det vara hederligare både för dem och deras arfvingar, om de väntade, tills rigtigt bröllop vore hållet hemma i hans rike, och Ragnar lät henne råda deri. Då de kommit hem, tillställdes der ett dyrbart gästabud, hvarunder Ragnars bröllop blef drucket. Ragnar fick många söner med Kraka. Den äldste hette Ivar. Han hade öfverallt i kroppen brusk i stället för ben, och kunde derföre icke gå, utan måste låta bära sig på bår. Han var mycket storväxt och stark, och dertill ganska vis och förståndig. Den andra hette Björn. Han fick sedan det tillnamnet Jernsida, emedan han aldrig bar något harnesk i striden, utan gick med bar kropp, så att folket trodde att han genom trolleri ej kunde såras. Den tredje hette Hvitserk och den fjerde Rognvald. De växte
