«Sälla äro mina bröder och deras folk, som hafva slik skämtan och tidsfördrif. Oss hafva de här qvarlemnat, emedan de allena vilja hafva äran; ty skolom vi af eget råd gå dit upp». De gjorde så, och Rognvald gick så häftigt fram i striden, att han snart föll; men de andra bröderna fördrefvo slutligen borgfolket, borttogo all lös egendom, nedbröto hela borgen och foro derpå hem.
ÅTTONDE KAPITLET.
KRAKA GIFVER SIG TILLKÄNNA.
Östen med tillnamnet Beli, Ragnars underkonung i Uppsala, var mägtig och slug, dock illrådig. Han var en stor offerman, och det förtäljes, att han hade en förtrollad ko, kallad Se-belja[1], åt hvilken han offrade; och då fiender kommo i landet, släpptes Se-belja ut mot dem, hvilka då af hennes råmande och trolleri skulle blifva så förvirrade, att de började slåss sins emellan. För detta allt var konung Östen mycket fruktad och satt i god fred.
En sommar kom Ragnar dit, och Östen lät göra ett stort gästabud emot honom. Östen hade en dotter, benämnd Ingeborg, hvilken var mycket frid och skön, och befallte han henne skänka i för sig och Ragnar på gästabudet. Då uppkom det talet bland Ragnars män, att det vore hederligare, om Ragnar hade sådan konungadotter som Ingeborg, än en torparedotter som Kraka, till drottning. Dessa ord kommo slutligen till Ragnars öron, och tyckte han männerna ej hafva illa talat. Han trolofvade sig derföre med Ingeborg, men bröllopet uppsköts till nästa sommar. Derpå for Ragnar hem, men förbjöd sina män att omtala för någon denna trolofning. Kraka gör ett stort gästabud emot honom, och om qvällen, då de hvila tillsammans, frågade hon honom
- ↑ D. ä. ständigt råmande.
