tredjedelar af hären jemte kon Se-belja uti en skog der bredvid, och den öfriga tredjedelen uppslog sina härbodar på fältet. Då bröderna framkommo och sågo Östens här, tyckte de sig dermed vara jemnstarka, och angrepo den med stor frimodighet. Men, då de voro invecklade i striden, framkom den öfriga delen af konungens krigshär, och blef det så svårt för bröderna att stå emot öfvermagten. Dertill berättas, att deras män blefvo så förvirrade af Se-beljas bölande, att de började strida sins emellan. Agnar och Erik värjde sig ändå manligt, och bröto flere gånger tvärt igenom Östens troppar. Slutligen måste dock Agnar falla, hvilket då Erik såg, stridde han förtvifladt, ej aktande, om han der fölle eller ej. Slutligen blef han dock i denna vefvan öfvermannad och fasttagen. Sedan gick Östen till Erik och böd honom fred och försoning, läggande dertill, att han ville gifva Erik sin dotter Ingeborg som bot för Agnars död. Men Erik qvad deremot:
Jag ej vill för broder min
Jungfrufamntag köpa.
Icke höra, huru Östen
Helsad varder: Agnars-bane.
Eljest grete mig ej moder;
Män ej drucke då mitt minne.
Låten derför spjutens spetsar
Stinga mig igenom lifvet!
Han begärde derpå, «att hans män skulle få fara med frid hem igen, men att spjut skulle sättas ned i vallen med uddarna uppåt, och han sedan kastas på dem». Östen sade «detta skola ske, änskönt Erik utvalde det, som vore illa för dem begge». Då spjuten voro nedsatte, drog Erik en ring af sin hand, och lemnade den till sina män att frambäras till Aslög, qvädande sålunda:
Fort skolen i orden föra:
Fallne äro Eriks kämpar.
Svårt lär Aslög sörja,
