tågar mot Ragnars söner, och uppkom då en ganska hård och häftig strid. Det är gamla mäns sägen, att kon Se-belja nu också var med i Östens här, och med sitt bölande så förvillade och förskräckte fiendernas folk, att de alla, utom Ragnars söner, stridde sinsemellan. Men Ivar hade emedlertid låtit göra sig en båge så stor, att ingen annan kunde sköta den. Derpå lät han bära sig fram i hären. Då sågo männerna, huru han spände bågen lika lätt, som den vekaste telning. Straxt derpå hörde de strängen smälla så högt, att de ej desslikes hört, och då sköt Ivar ut Se-beljas båda ögon. Hon föll dervid ned, men rusade åter upp framåt, låtande nu värre än förut. Ivar befallte då bäresmännerna kasta honom på Se-belja, och dervid gjorde han sig för dem så lätt som ett barn; men då han föll ned på Se-beljas rygg, blef han så tung som ett berg, så att han alldeles krossade henne till döds. Derpå uppmuntrade bröderna sin här, och Björn och Hvitserk gingo modigt fram genom Östens troppar, så att största delen nedgjordes och de öfriga togo till flykten. Slutligen föll också konung Östen. Då läto bröderna striden upphöra och de efterlefvande få frid, och reste sedan hem igen.
TOLFTE KAPITLET.
RAGNARS SÖNER INTAGA WIFILSBORG.
Ragnars söner voro jemnt ute i härnad, och Sigurd Orm i öga växte snart upp så, att han följde med dem. De kommo en gång till en mycket stark borg, som hette Wifilsborg, den de företogo sig att bestorma; men oaktadt deras raskhet, kunde de dock ej vinna borgen. Då började de belägra den, men efter en half månads fåfäng strid och många använda krigslister, gåfvo de hoppet förloradt och ernade fara dädan. Men borgfolket gick ut på vallarna, och utbredde dyrbara kläden och tapeter, uppvisade mycket guld och silfver och sade
