Sida:Fryxell Svenska historien 1 1846.djvu/112

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
112
RAGNAR LODBROKS DÖD.

ändå icke, att det var Ragnar, utan läto honom sitta qvar. Han började då besjunga sina fordna bedrifter och sina 50 strider, och kallas den sången Bjarkamal. Så lyda några verser deraf:

Vi huggit med svärd.
Har jag ej dröjt länge,
Då jag till Götaland gick
Och gaf Lindormen bane.
Då fick jag Tora.
Folket sedan mig kallat
Lodbrok, att ned jag lade
Lindormen i striden.

Vi huggit med svärd.
Heldre har dock ung jag varit,
När vi öster i Öresund
Öste blod åt fräcka vargar,
Och förskaffade föda
Åt fotgula foglar.
Gällt svärden gnisslade
I goda hjelmar.
Korpen vadade i valblodet.
Och vidt var hafvet blodfärgadt.

Vi huggit med svärd.
Hårfager möjadräng flydde,
Arla om morgonen,
Och enkans talvän.
Sköldar såg jag spillras,
Stridsmäns lif spilldes.
Det var mig, som ung enka
I högsätet kyssa.

Vi huggit med svärd.
Hvad är härligare för hjeltar,
Än främst i spjutstormen
Falla i sin sår?