rida med Einheriarna ut på slätten Wigrid. Främst rider Oden med sitt ypperliga spjut Gugner. Mot honom kommer Fenris-ulfven, gapande så, att den nedra käften går efter jorden och den öfra räcker upp till himlen. Vore mera rum, skulle han ock mera gapa. Fenris-ulfven uppslukar så Oden: men blir sjelf söndersliten af Odens son, Widar den tyste. Tor strider mot Midgårds-ormen och dräper honom, men faller sjelf nio steg derifrån, qväfd af ormens gift. Loke och Heimdal döda hvarandra. Nu svartna sol och måne, och stjernorna falla ifrån himlen. Surtur kastar eld omkring, hvaraf hela jorden brinner upp och sjunker slutligen i hafvet.
Efter detta kommer en ny fullkomlig verld, och det onda är nu förbi. Ur hafvet uppskjuter en evigt grönskande jord, med fallande forsar och sjelfsådda skördar. Solen har födt en lika skön dotter, som nu vandrar sin moders bana öfver verlden. Baldur den gode återkommer samt med honom alla rättsinniga och goda, och ett nytt menniskoslägte skall bebygga verlden. Den allsmägtige, hvars namn ej får uttalas, kommer nu att styra och döma alla. De goda skola bo i den härliga borgen Gimle, som är än skönare än solen, och täckt med guld. Men fjerran derifrån ligger borgen Narstrand med portarna vända mot norden. Salens väggar äro flätade af ormar, hvilkas hufvuden hänga inåt och utspruta etter, så att giftströmmar öfverskölja hela golfvet. Häri skola menedare, lönmördare och andra onda menniskor vada till evig tid.
