predikare uti dess kyrka, och blef mycket beryktad för sin renlefnads och gudaktighets skull; så att munkarna berättade, det han ofta i sömnen hade uppenbarelser af Gud, och folket trodde att han genom händernas påläggande kunde bota sjukdomar. Han blef skickad af frankiska kejsaren, Ludvig den fromme, till att predika kristendomen uti Jutland. Detta gjorde han med stor framgång, och oaktadt många faror omhvärfde honom, stannade han dock bland hedningarne en lång tid.
ANDRA KAPITLET.
ANSGARIUS PREDIKAR FÖR HEDNINGARNE I SVERGE.
På denna tiden svärmade svenska, norrska och danska vikingar kring hela södra Europa och förorsakade med sitt plundrande och mördande allmän förskräckelse. Då blef föreslaget på flera kyrkomöten att omvända dessa nordiska folk till kristendomen, på detta sätt förmildra deras seder och tänkesätt, samt göra slut på deras plundringståg och härjningar. Vid samma tid kommo sändebud från konung Emund i Uppsala till kejsar Ludvig. Då desse förrättat sina hufvudsakliga ämnen, berättade de, att många i Sverge ville emottaga kristendomen, samt att konung Emund skulle väl emottaga de prester, som komme dit. Då beslöts att ditsända några andliga män; likväl vågade ingen företaga den vådeliga resan förutan Ansgarius samt en af hans medbröder. Han mottog af kejsaren flere skänker till konung Emund, samt begaf sig på resan med de svenska sändebuden. Men deras skepp blef öfverfallet af vikingar, som borttogo alla deras dyrbarheter, så att de blott kunde rädda några af sina böcker, hvarefter den andra presten ville vända om igen; men Ansgarius sade: «Jag gifver mig med kropp och själ i Guds våld, och vänder ej om förr, än jag predikat kristendomen i detta
