NIONDE BERÄTTELSEN.
OM KONUNG ERIK SEGERSÄLL.
FÖRSTA KAPITLET.
OM ERIK SEGERSÄLL OCH STYRBJÖRN STARKE.
Olof och Erik hette tvenne bröder af Ivarska konungaätten, hvilka regerade tillsammans i Uppsala. Olof dog snart, lemnande efter sig en son, som hette Styrbjörn. Emedan denne vid fadrens frånfälle var ganska ung, så blef Erik ensam konung. Han var mycket vänsäll och älskad af sitt folk, dertill ganska tapper, så att han lade Finnland, Estland och Liffland under Sverges krona. Hans brorson, Styrbjörn, växte emellertid upp hemma i Uppsala, blifvande mycket våldsam till sinnes. Han lekte en gång med en hofman, som hette Åke, kastande en mantel öfver Åkes hufvud. När nu denne ej kunde se, råkade han stöta ett dryckeshorn mot Styrbjörns näsa, hvarföre denne så vredgades, att han slog Åke ihjel. Han ville sedan af högmod ej erlägga mansboten till Åkes slägtingar, utan endast till konungen sjelf, sägande, «att konungen sedan finge förnöja Åkes fränder bäst han förmådde». När Styrbjörn blef tolf år, begynte han begära del i regeringen efter sin fader. Han gick ej mera till konungens bord i Uppsala, utan satte sig ofta på sin faders grafvård för att dermed beveka folkets sinnen. Konung Erik bad honom vänta, tills han blef sexton år, ty förr kunde han ej företaga ett så svårt verk, som att styra ett helt rike; men detta ville Styrbjörn ingalunda göra. På nästa Disarting i Uppsala framträdde han derföre, åtföljd af sin morbror Ulf Jarl, och fordrade af folket sin arfsrätt i riket; och ehuru menigheten afslog detta, i anseende till hans ungdom, så
