fortfor han dock att med häftighet och trots pocka derpå. Häröfver blef folket så uppretadt, att det med stenar och hugg dref både Styrbjörn och Ulf från tinget. Dessutom utvalde det också en annan medregent åt Erik, så att Styrbjörn ej mera skulle hafva något hopp. Han gick då till Erik, och begärde att blifva utrustad till vikingatåg, såsom en konungason anstod. Erik jakade härtill och gaf Styrbjörn sextio väl utrustade skepp. Med dessa seglade han ut, och hans första bragd var att uppsöka och ihjelslå den af folket på Disar-tinget tillsatta medregenten. Derpå seglade han från Sverge, görande dock förut det löfte, «att han antingen skulle en gång regera öfver hela detta rike, eller ock dervid tillsätta sitt lif». Och var nu Styrbjörn fjorton år gammal.
ANDRA KAPITLET.
STYRBJÖRNS KRIGSTÅG.
Styrbjörn for sedan omkring, härjade och underkufvade länderna vid Finska viken. Han var mycket oförskräckt och modig i striden, dertill också starkare än andra män, så att han fick det tillnamnet Starke. På den tiden var en mycket beryktad borg i Pommern, som kallades Jomsborg. Den var anlaggd af en förnäm dansk man, vid namn Palna-Toke, och var ganska stark samt nästan ointaglig. Dessutom låg också sjelfva hamnen inom fästningen, så att skeppen der voro i godt förvar. Männerna i borgen kallades Jomsvikingar, och hade den lag sins emellan: 1) att ingen fick upptagas bland dem, utan allas samtycke. 2) Ingen, som var under aderton eller öfver sextio år. 3) Ingen, som var gift, ty qvinna fick aldrig komma inom borgen. 4) Ingen, som afslagit en utmaning till envig; och många andra stränga vilkor. — Dessa Jomsvikingar ansågos för det tappraste folk, och voro mycket fruktade på den tiden; likväl lyckades det för Styrbjörn att öfverrumpla
