bröllop, tagande henne der till drottning. Men hon hvarken åt eller drack så länge hon var der bland hedningarna, och efter sju dygn flydde hon med sin fosterfader hemligt om en natt derifrån, döljande sig uti skogar och vandrade jemnt på öde stigar. Så färdades de genom Dannemark och Sverge, och tordes ej stanna förr än i Norrge. Der uppenbarade Tyri sig och förtäljde händelsen för konung Olof Tryggvason. Han gaf henne frid och beskydd i sitt rike, och emedan han tyckte henne vara en däjelig qvinna, och dertill tala förståndigt och väl, så begärde han henne sig till äkta. Hon jakade dertill, tyckande det vara ett hederligt gifte, att få en sådan berömlig konung till försvar och målsman. Deras bröllop blef alltså drucket, men intet bud derom skickades till konung Sven, ej heller blef hans bifall begärdt. När drottning Tyri hade varit i Norrge någon tid, begynte hon ofta med fagra ord tala med konung Olof, att han skulle fara till Windland och der utkräfva hennes hemgift, som bestod i många och dyrbara egodelar. Men alla Olofs vänner afrådde honom från denna resan; ty de befarade, att drottning Sigrid skulle öfvertala Sven Tväskägg att angripa Olof på vägen genom Dannemark.
En vårdag hade konungen fått en ros, som för årstiden var ovanligt mycket utslagen. Han gick dermed till drottningens härberge; men då han kom in, satt hon i stugan och gret. Olof gaf henne då den rara rosen, men Tyri slog deremot med handen, sägande: «Större skänker gaf mig min fader Harald Blåtand, som med svärdsudd intog hela Norrge med skatter och egodelar: men du törs ej draga genom Dannemark för konung Sven min broder». Då sprang konungen upp vredeliga, sägande: «Icke rädes jag att resa för din broder, Sven Tväskägg, och han lär förlora dervid om vi träffas». Derpå lät konungen blåsa tillsammans ting, och förkunnade der, att han ämnade denna sommar företaga Windlandsresan, begärande skepp och manskap dertill öfver hela riket. Sålunda fick han tillsammans sextio väl
