mot dig och din stora krigshär. Dessutom skall jag med mitt krigsfolk följa dig till hjelp, om du det vill». Så blef också öfverenskommet. Litet derefter får Sigvald jarl ett hemligt bud, att konung Olof i Sverge, Sven i Dannemark och Erik jarl voro färdiga, och lågo med sina flottor bakom ön Svolder[1], väntande på Olof Tryggvason. Då påskyndade Sigvald denne sednares afresa, som också skedde. Konung Olof Tryggvason hade uti sin flotta många stora och präktiga skepp, men i synnerhet utmärkte sig trenne, som kallades Tranan, Ormen korta och Ormen långa. Alla tre voro drakeskepp[2] och större än de andra. Ormen långa var dock störst, och dess like i skönhet, styrka och storlek hade aldrig funnits i Nordlanden. Konung Olof Tryggvason styrde sjelf på Ormen långa, och var der ett utvaldt manskap af mycket käcka och starka män. Ulf den röde, som bar konungens fana, och Kolbjörn Stallare[3] voro stamboar[4] derstädes. Ibland manskapet var också Enar Tambaskelfver, en ganska god bågskytt, och då blott aderton år gammal. De smärre skeppen voro mera snällseglande och foro något förut, men Sigvald jarl sade, «att emedan han väl kände dessa farvatten, så skulle han segla förut och visa vägen för de stora skeppen, att de ej skulle stöta på grund mellan öarna och skären». Konung Olof Tryggvason trodde på Sigvald jarl och följde honom, men denne styrde då vägen innanför ön Svolder.
- ↑ Svolder, en ö vid pommerska kusten.
- ↑ Drakeskepp voro mycket stora och hade ett uthugget drakehufvud i förstammen, men öfver bakstammen uppstod likasom en slingrande drakestjert.
- ↑ Stallare betyder marskalk.
- ↑ Stambo kallades den som skulle försvara framstammen på ett skepp, och dertill utvaldes alltid de tappraste.
