detta, sade han: «På det sättet lär snart framstammen på Ormen långa blifva öfvermannad». Då sade konungen: «Jag visste ej att jag hade en stambo, som var både röd och rädd». Ulf svarade: «Försvara du blott bakstammen i dag, så som jag skall värja framstammen». Då lade konungen en pil i sin båge och sigtade dermed på Ulf. Men denne sade: «Skjut heller på andra, konung, ty det behöfves nu! Jag skall göra allt efter min förmåga». Derpå sammanbundos alla skeppen och Ormen långas framstam lades framom de andra så, som konungen befallt.
Olof Tryggvason stod högt i bakstammen på Ormen långa och sågs öfver alla andra. Han hade en förgylld hjelm och sköld samt en kort röd rock öfver brynjan, och var härigenom ökänd från alla andra, utom Kolbjörn Stallare, som var mycket lika klädd. De förenade flottorna hade nu delat sig. Olof Tryggvason frågade då: «Hvem är höfding för denna krigsflottan, som ligger midt emot mig?» Då sade folket, «att det var Sven Tväskägg med danska hären». Konungen sade: «Icke frukta vi för det blödiga folket, ty de danska hafva intet mod i sig. Men hvem är, som kommer fram der till höger?» Då svarades: «att det var Olof Skötkonung med svenska hären». Konungen sade: «Bättre vore för de svenska, att sitta hemma och slicka sina offerskålar, än bestiga Ormen långa mot våra vapen. Men hvilka äro de stora skeppen till venster?» Folket sade: «Det är Erik jarl med hans män». Då sade konungen: «Han har rättmätig stridsorsak mot oss, och blir med dem ett skarpt fäktande, ty de äro Norrmän som vi». Men om Erik jarls skepp är berättadt, att det var ganska stort, och kallades Jernbarden, emedan hela framstammen var rundt omkring beslagen med jern och hvassa taggar.
