SJETTE KAPITLET.
SLAGET VID SVOLDER.
Nu lagade konungarna sig till. Konung Sven lade mot Olof Tryggvason; Olof Skötkonung angrep de yttersta skeppen till höger, och Erik jarl till venster; men Sigvald jarl höll undan med sina och deltog icke i slaget. Der blef då en ganska skarp strid. Stamboarna på Tranan, Ormen långa och korta, kastade ankare uti konung Svens skepp och höllo dem så fast. Som nu det norrska folket stod ganska högt på sina skepp mot Danskarna, så kunde dessa sednare blott föga värja sig mot de förras hugg, och snart blefvo de främsta skeppen alldeles afröjda. Sven Tväskägg och de öfriga, som undsluppo med lifvet, sprungo på andra skepp, och rodde dermed bort undan de norrskes hugg, tyckande denna leken hafva gått dem illa i hand. Då lade Olof Skötkonung med sina skepp mot Ormen långa; men det är i korthet sagdt, att det gick honom sammalunda som Sven, och han måste lägga bort undan Norrmännen. Erik jarl hade emedlertid afröjt flere af de yttersta skeppen, och, så snart något var afröjdt, löshögg han det från norrska flottan. Så fortfor han, beständigt fäktande med huggvärjor på nära håll; men svenska och danska flottan låg rundt omkring, stridande med skott och pilar mot Norrmännen; och så snart folket var fallet på Erik jarls skepp, kom nytt, friskt manskap från de andra i stället. Slutligen började Norrmännen springa af de smärre in på de större fartygen; men jarlen fortfor, tills han slutligen borttagit alla skeppen förutan Ormen långa, dit alla öfverblefne Norrmän hade flyktat. Då lade Erik jarl Jernbarden om bord med Ormen långa, och uppstod der det allra häftigaste slag. Norrmännen blefvo så uppretade, att många uti ifvern att
