jarl, såg denne misstaget, dock gaf han både Kolbjörn och de andra frid. — Efter konung Olof Tryggvason letades fåfängt; han fanns icke mer. Somliga trodde, att han, utmattad af sår och trötthet, drunknat. Andra återigen säga, att då Astrid, Sigvald jarls hustru, fick veta sin mans förräderi mot Olof Tryggvason, utrustade hon ett litet skepp till dennes hjelp. Detta låg straxt bredvid under slaget. Då konungen sprang i hafvet, säga de, att han under vattnet afklädt sin rustning, och sedan simmat till Astrids fartyg, som upptog honom och rodde straxt bort. Han skall sedan aldrig hafva velat återvända till Norrge, utan vandrat söder ut till Rom och slutligen till Jorsala[1], der han en lång tid lefvat uti ett kloster. Ingen vet till fullo sanningen häri; men det är visst, att han aldrig mera sågs uti Norden. Drottning Tyri tog sig så stor sorg öfver hans död, att hon hvarken åt eller drack, utan dog på nionde dagen; och de af konung Olofs flotta, som seglat förut, fingo stor ånger och harm deröfver, att de så öfvergifvit sin höfding; och var det en allmän sägen, att slik konung månde aldrig mera komma öfver Norrges rike.
SJUNDE KAPITLET.
OLOF SKÖTKONUNGS DÖPELSE.
Norrge blef nu deladt i tre delar. Sven Tväskägg fick en, Erik jarl den andra och Olof Skötkonung den tredje. Erik jarls broder hette Sven jarl. Han var gift med Holmfrid, Olof Skötkonungs dotter, och blef nu af sin svärfader tillsatt att styra dess andel i Norrge.
Allt efter Ansgarii död hade kristendomen blifvit illa vårdad i Sverge, tills slutligen vid denna tiden Sigfrid, en prest från York i England, kom hit och
- ↑ Jerusalem.
