Våren efter förlikningen på Uppsala ting for Olof Haraldsson med stort följe till gränsen, för att der, enligt öfverenskommelse, möta sin brud. Men, då han hade väntat förgäfves långt fram på sommaren, sände han bud till Ragvald jarl, efterfrågande orsaken till dröjsmålet. Jarlen hade då fått höra från Uppsala, att Olof Skötkonung ämnade bryta sitt gifna löfte och gifta prinsessan Ingegerd med konung Jarislav i Gardarike. Jarlen sände derföre på eget bevåg bud till Olof Haraldsson att berätta detta, och tillika erbjuda honom Astrid i stället för Ingegerd. Emedan nu Astrid var vida berömd både för skönhet, mildhet och stort förstånd, så jakade Olof Haraldsson härtill, och mötte jarlen vid gränsen, hållande der bröllop med Astrid, hennes fader oåtspord. Denne vredgades mycket häröfver; men, då prinsessan Ingegerd for till konung Jarislav i Gardarike, tog hon Ragvald jarl med sig dit, och undslapp han så konungens hämnd.
Men genom allt detta blef folket så uppretadt mot Olof Skötkonung, att ett svårt uppror utbrast, som af konungens vänner blott på det sättet kunde stillas, att Jakob blef tagen till fadrens medregent. Som de ej tyckte om det kristna namnet Jakob, blef han nu kallad Anund, hvilket namn han sedan behöll. Men Olof Skötkonung blef tvungen att resa Olof Haraldsson till mötes och afsluta freden med honom, och var då Olof Skötkonung fromsinnt och mild i talet mot hvar man.
TOLFTE KAPITLET.
UPPRORET MOT OLOF HARALDSSON.
Då Olof Haraldsson hade regerat flera år bortåt i Norrge, började bönderna blifva missnöjda med honom, emedan han var mycket sträng och sjelfrådig uti sin styrsel, och pålade hårda böter och straff med lemstympande och aflifvande, serdeles på dem, som ej ville
