berömmande det. Konungen tackade honom också, och gaf honom en guldring, som vägde en half mark.
Derpå lät konungen hela sin här draga ned till Sticklarstad. Der kom till honom en man, som var hufvudet högre än alla andra, och dertill mycket däjelig samt klädd uti dyra och förträffeliga vapen. Han erbjöd konungen sin tjenst, sägande sig vara från Helsingeland, och kallad Arnliot Gellina. Konungen frågade: om Arnliot vore kristen? Arnliot svarade: «Jag hafver hittills trott blott på min egen kraft och förmåga, och hafver denna tro hjelpt mig. Dock ämnar jag nu heldre tro på dig, konung. Konungen svarade: «Tror du på mig, så skall du ock tro det jag lär dig: att Jesus Kristus har skapat himmel och jord och alla menniskor, och att till honom komma alla de fromma och rättrogna». Arnliot sade: «Väl hafver jag hört talas om hvita Krist: men ingenting är mig kunnigt om hans styrka och magt. Nu vill jag dock tro hvad du säger, och låta dig härom råda». Derpå döptes Arnliot och ställdes sedan främst i konungens här.
Konungen fick vänta en stund med sitt folk, ty bönderna voro ej ännu framkomne. Han satte sig emedlertid och lutade hufvudet i Finn Arnasons knä, och föll då en god sömn öfver honom. Men när bondehären nalkades, väckte Finn upp konungen. Han blef misslynt häröfver, sägande, att Finn hade för honom stört en god dröm. Han hade nemligen drömt, «att han klef uppföre genom luften på en stege, som gick upp i sjelfva himlen, men just som han var på öfversta steget väcktes han af Finn». Finn svarade: «Icke är denna dröm så god, som dig tyckes, utan lär den snarare bebåda din död; om det eljest är något annat än en sömnvilla».
Nu rustade konungen sig till och skipade folket i ordning. Han var sjelf klädd i en pansarskjorta, hade förgylld hjelm på hufvudet, en hällebard i ena handen och i den andra en hvit sköld med ett inlagdt guldkors
