uppå. Torder hette den man, som bar konungens banér; och rundt omkring det uppställdes en sköldborg af de tappraste män. I denna sköldborg hade han äfven ställt skalderna med befallning, att gifva noga akt på, hvad som skedde i striden, för att sedan kunna besjunga den. Derpå uppmuntrade han sitt folk att straxt i början gå hårdt på bönderna och således skrämma dem på flykten; «ty», sade konungen, «om de få tid på sig, så lära de med sin stora öfvermagt besegra oss».
Nu kom hela bondehären fram, och Torer Hund med sitt folk gick framför den. Han gaf då lösen åt hären, ropande: «Fram, fram, bondemän!» hvilket härskri bönderna högt upprepade, afskjutande dermed sina pilar och kastande sina spjut. Konungens män svarade härpå med det härskri, som konungen hade gifvit, nemligen: «Fram, fram, kristmän, korsmän, konungsmän!» och gingo derunder ifrigt mot bönderna. Men när bönderna ytterst på flyglarna hörde korsmännernas härrop, trodde de, att det var deras eget, och började derföre också skria och ropa: »Fram, fram, kristmän, korsmän, konungsmän!» När de andra bönderna detta hörde, angrepo de dem, troende dem vara konungens folk. Alltså blef en temligen skarp strid mellan bönderna sjelfva, och många föllo innan misstaget rättades.
Konung Olof hade uppställt sitt folk på en höjd, hvarifrån hans män med sådan häftighet angrepo bondehären, att den började bågna, och konungens sköldborg dref midten af böndernas här baklänges. Då voro redan många af dem färdiga till flykt, men länshöfdingarna uppmuntrade och förmanade dem till frimodighet och tapperhet, och fingo således bondehären att stanna och åter göra motstånd, så att de, som främst voro, nyttjade sina svärd och huggvapen; de, som stodo näst bakom, stucko fram med sina spjut; och de som ytterst följde, kastade pilar, handspjut och stenar.
Det är berättadt i gamla sagor, att denna dagen var i början mycket ljus och klar; men, då drabbningen begyntes, slog sig en rodnad och ett töcken öfver solen
