sitt folk gå in på Hjalmars vikingalag, «Den vill jag höra,» svarade Odd, »innan jag samtycker dertill.» Hjalmar sade då vilkoren, nemligen: 1) Att aldrig äta rått kött eller dricka blod, hvilket tycktes vara vargamat, ej mannamat. 2) Att aldrig plundra krämareskutor eller bönder, utan vid strandhugg[1] betala allting. 3) Att aldrig våldföra qvinnor. Den som bryter häremot skall mista lifvet, hvem han ock är. Odd underkastade sig dessa vilkor, och de ingingo alltså foster-brödralag. Detta tillgick enligt bruket på följande sätt: De lösskuro en ganska bred torfremsa, så att ändarna sutto fasta i jorden, och upplyftade remsan på spjut. Derpå trädde de båda männerna derunder, sårade sig och läto sitt blod flyta tillsammans i mullen. Sedan knäböjde de och svuro, »att ett och samma skulle öfver dem gånga; samt att hämnas hvarandras död, såsom bröder.» Alla Gudar kallades till vittne öfver denna ed, hvilken slutligen bekräftades med ett handslag. — Härpå draga fosterbröderna ut i härnad och vinna stora egodelar under sommaren. Om hösten bjuder Hjalmar Odd att fara med sig till Uppsala och öfvervintra der. Odd jakar härtill, och så skedde. Konung Ane emottog dem väl, och gaf Odd efter någon tid fyra gårdar.
Ane hade en dotter, som hette Ingeborg, och var hon den fagraste och visaste jungfru. En gång, då Odd och Hjalmar talades vid, sade Odd: «Hvarföre begär du icke konungadottern; ty jag ser, att eder håg faller väl tillsammans?» Hjalmar svarade: «Nog har jag begärt Ingeborg; men konungen vill ej gifta henne med någon, som icke har konunganamn.» «Då skola vi,» säger Odd, «till sommaren samla vårt folk och förelägga konungen tvenne vilkor: antingen att slåss med oss eller gifva dig Ingeborg.» Hjalmar svarade: «Icke må jag det göra, ty Ane är min
- ↑ Strandhugg kallades, när sjöfolket gick upp på land och tog sig, hvad som behöfdes.
