Detta var den enda gång man hört misströstande ord af Hjalmar. Men Odd svarade härpå:
Det skall jag svara
På sådant ord.
De skola i afton
Oden gästa,
Tolf berserkar.
Vi två skola lefva.
«Eller kanske du vill fly till skogs?» sade Odd. Men Hjalmar svarade:
Aldrig vi fly
För fiender några;
Skulle de också
Synas oss skarpa.
Då skyndade Odd till skogen och högg sig en klubba, hvarefter fosterbröderna gingo ned mot stranden, där de mötte Andgrims söner. En af dem var hufvud högre än de andra och hade ett svärd, som lyste likt solstrimmor. Det var Angantyr med svärdet Tirfing. Då sade Hjalmar: »Vill du, fosterbroder, slåss mot Angantyr ensam, eller mot de andra elfva?» Odd svarade: «Jag vill slåss mot Angantyr, ty jag litar mera på min skjorta än på din brynja». Hjalmar svarade: «Tycker du det vara svårare att slåss mot Angantyr, så vill jag göra det. Eller hvar foro vi någonsin fram, der du gick före mig, då det gällde?» «Illa gör du nu», sade Odd. Men Hjalmar ville ej annorlunda. Derpå kommo de öfverens med Angantyr, att den, som fölle, skulle ej af de efterlefvande plundras, utan sättas i hög med sina vapen och dyrbarheter. Sedan gingo Hjalmar och Angantyr mot hvarandra med stora hugg, så att ingen någonsin sett hårdare anfall; men Odd ropade på de andra elfva, sägande:
