han gaf sig på vägen. När han kom fram, såg han, huru hoffolket hade allehanda lekar för sig utanför slottet; men konung Adil satt på en guldstol och såg på, samt alla hans berserkar kring honom. Svipdager red oförskräckt fram, helsade konungen, sade sitt namn, och satte sig sedan ned för att åskåda leken. Berserkarne sågo surt på honom, och sade till konungen, «att de väl hade lust försöka, om denne mannen vore så stark och karlavulen, som han ställde sig». Konungen jakade härtill, men, som det nu qvällades, gick allt folket in uti hofsalen. Då gingo berserkarne till Svipdager och frågade honom: «om han vore en kämpe?» Han svarade «sig åtminstone ej vara sämre än någon af dem». Då gränjade de grymmeligen och frågade, om han dristade sig att kämpa med dem, och att han då skulle behöfva mer än spotska ord och storskryteri». Svipdager sade, «att han väl vore färdig fäkta med dem en och en i sender»; men konungen befallte dem vänta till morgondagen. Drottning Yrsa mottog emedlertid Svipdager med all välfägnad och heder, hvilket då berserkarne sågo, sade de till henne, «att de väl visste, att hon önskade deras död för konung Helges skull; likväl skulle de väl veta stilla hennes högmod; ty de fruktade ingalunda den nykomna mannen», och efter detta skiljdes de åt den qvällen.
Morgonen derpå höllo de sin strid midt uppå borggården, och var der ganska mycket folk församladt för att åskåda den. Man fick då se många och stora hugg utdelas, men alla kunde klart skönja, att Svipdager var mycket raskare; ty den ena berserken efter den andra måste falla för honom. När han så hade dräpit fyra af dem, reste konungen sig upp, sägande: «Stor skada har du nu gjort mig, och skall du med ditt lif umgälla det.» Han befallte derföre sina män att alla angripa Svipdager; men drottning Yrsa med mycket folk kom från andra sidan för att hjelpa denne, och blef derföre fred stiftad den gången. Om qvällen, då konungen en gång såg Svipdager gå ut allena, uppmanade han
