berserkarna att skynda efter och hämnas deras medbröders fall. De gingo så; men fastän alla åtta på en gång angrepo, kunde de dock icke fälla honom, utan, då hoffolket fick höra stridsbullret, kommo de ut, och konungen nödgades befalla dem sluta striden, hvarefter han gjorde berserkarna landsflyktiga, emedan de ej förmått fälla en enda man. I deras ställe tog han, på drottning Yrsas inrådan, till sin landtvärnsman Svipdager, såsom den der ensam var lika god som alla tolf berserkarna.
Nu började dessa fördrifna slagskämpar att härja på konung Adils rike; men Svipdager for med hären dem till mötes, fällde den ena och jagade de andra på flykten, kommande åter med seger och beröm till Uppsala. Litet derefter samlade de en större krigshär, begynnande ånyo sitt härjande. Då blef så öfverenskommet, att Svipdager med en tredjedel af svenska hären skulle möta dem; men Adil med sina hofkämpar och den öfriga hären skulle midt under striden falla dem i ryggen. När slaget började, hade berserkarna dubbelt så mycket folk; hvarföre Svipdagers män snart började falla. Fåfängt väntade han hjelp af konung Adil. Denne stod stilla med sin krigshär uti en skog bakom berserkarna och ville icke gå fram förr än striden slutats, då han ämnade hålla med den, som seger hade vunnit. Svipdager var derföre i stor vånda; han värjde sig väl manneligen, men hade dock redan mistat ena ögat och dertill fått många och stora sår, så att han trodde sig visserligen skola hos Oden gästa. Men just i detsamma kommo hans tvenne bröder, Bejgader och Hvitserk, skickade från gubben Svipur, honom till hjelp. De gingo oförskräckt fram i striden, funno snart berserkarna, hvilka måste för dem bita i gräset den ena efter den andra. Härvid uppmuntrades Svipdagers folk, så att manfallet började vända sig på berserkarnas sida, och de öfverblefne slutligen gåfvo sig i brödernas våld. Nu kom Adil fram utur skogen, rosade deras seger, hvarefter alla följdes åt hem till Uppsala, och måste
