Svipdager till en tid läggas till sängs för sina sårs skull, under hvilken tid drottning Yrsa skötte och vårdade honom. Knappt var han likväl fullkomligt frisk, förr än han med sina bröder gick inför konung Adil, sägande «sig vilja fara till en annan konung, som visade dem mera heder och belönade dem bättre, än han». Adil bad dem stanna qvar, lofvande att hedra dem framför andra; dock kunde de ej bevekas, ty Svipdager var högeligen uppretad öfver Adils falskhet i striden. De gingo alltså inför drottning Yrsa, tackande henne för den myckna heder och mildhet, hon dem bevisat, hvarefter de stego upp på sina hästar och redo hem till sin fader igen. Honom sporde de då, hvad han rådde dem, och till hvilken konung de skulle vända sig. Då sade Svipur, «att ingen höfding i Nordlanden kunde jemnföras med konung Rolf i Dannemark, Helges och drottning Yrsas son. Han var mild och saktmodig mot arma och förtryckta; sträng och förskräckelig mot sina fiender; men mot sina vänner trofast och så gifmild, att han för dem sparade hvarken guld eller andra dyrbarheter: hvarföre äfven hos honom funnos församlade de förnämsta kämpar öfver hela Norden, och alla kringboende konungar voro honom underdåniga.» Bröderna tyckte detta vara goda vilkor och foro till konung Rolf, bland hvilkens hofmän de blefvo upptagne och sutto sommaren till ända.
Om hösten hemkommo konung Rolfs berserkar, hvilka efter sin vana gingo fram för hvarje man i hela salen, spörjande, om någon ansåge sig jemngod med dem; men alla erkände berserkarne för sina öfvermän. När de nu kommo till Svipdager och hans bröder, ville dessa ingalunda ödmjuka sig för berserkarne, utan höll deraf på att uppkomma mycket oväsende i salen; men konung Rolf sprang dit och skiljde dem åt, och gjorde mellan dem en fast förlikning, så att de sedan följdes åt i hans vikingafärder; och hade han jemnt seger, ehvar han framfor.
