TREDJE KAPITLET.
OM BODVAR BJARKE.
Högt uppe uti Norges dalar lefde vid denna tiden en fylkes-konung benämnd Ring. Han hade blifvit enkling och sedan på sin ålderdom omgift med en qvinna från Finnmarkerna, benämnd Hvita, hvilken väl var skön, men derhos full af allsköns ondska och arghet; och hade hon i synnerhet fattat ett stort hat till sin stjufson, kongssonen Björn. På den tiden, då denna saga först är skrifven, trodde menniskorna ännu på trolleri och ansågs folket uti Finnmarken deruti särdeles öfvadt. Det berättas derföre, att drottning Hvita genom sitt trolleri förvandlat kongssonen till en björn. Om dagen gick han ut i markerna och tog sig mat af konungens boskap; men hvar natt blef han åter en menniska och gret och sörjde öfver sitt olyckliga tillstånd. Drottningen påyrkade, att detta skadliga odjuret skulle dräpas. En stor jagt anställdes, och slutligen blef björnen dödad.
Björn kungsson hade en frilla benämnd Berg, hvilken litet derefter födde trenne söner, nämligen Elgfrode, Tore och Bodvar. Dessa sköto hastigt upp som gräs, blifvande mycket större och starkare än andra män, så att de ej voro goda att leka och nappas med, och hände det ofta, att då de skulle leka tillsammans med konungens svenner, togo de så hårdt uti dem, att dessa blefvo lemmalytta och ofta till döden skadade deraf. I synnerhet gjorde Elgfrode så, ty han var både starkast och vildsinntast. Han tog derföre snart afsked af sin moder, sägande: »sig ej längre vilja vara tillsammans med slika klena och ynkliga män»; hvarefter han begaf sig österut på Edaskogen, der vägen går emellan Norrge och Sverge. Här tillagade han åt sig en röfvarekula och bodde der, anfallande, plundrande och dräpande dem som reste der förbi, blifvande sålunda en den grymmaste stigman.
